Flygbranschen är mycket forsknings- och utvecklingsintensiv. Den är dessutom behäftad med en marknadsimperfektion, som medför att det inte finns förutsättningar att genomföra nödvändig forskning och utveckling enbart med marknadens kapital. Den höga initiala finansiella exponeringen gör det omöjligt för industrin att på egen hand finansiera utvecklingskostnader relaterade till medverkan i nya motorprojekt.
Villkorslån används därför flitigt inom den globala flygmotorindustrin. Lånen innebär en riskdelning mellan stat och företag, där staten är med och satsar pengar genom lån till marknadsmässig ränta. Det måste dock ske på ett sätt som inte stör konkurrensen. Lånen prövas därför såväl av svenska myndigheter såsom av EU-kommissionen, inte minst så att reglerna är i full överensstämmelse med WTO:s regler för stöd.
I Sverige erbjöd staten industrin villkorslån första gången perioden 1979 till 1990 som ett led i omställningen från Viggen- till Gripenprogrammet. Dessa lån har återbetalats i varierande grad. 2001 fastställde regeringen den senaste ramen för villkorslån, i samband med utvecklingen av Airbus 380. Regeringens motivering var: ”för att ge svensk flygindustri möjlighet att delta som partner i dessa europeiska civila samarbetsprojekt, på liknande villkor som gäller för övriga företag inom europeisk flygindustri”. Villkorslån är för flertalet affärer en förutsättning, eftersom kapitalmarknaden inte kan erbjuda lösningar för dessa långsiktiga investeringar.